Arbetsförmedlingen, ondskans mötesplats

Idag har jag besökt ett informationsmöte på vår kära statliga arbetsförmedling. Ondskans mötesplats.
Visserligen var mötet väldigt informativt, och jag lärde mig en hel del. Till exempel att det är helt onödigt för mig att vara inskriven på arbetsförmedlingen, eftersom det med största sannolikhet inte kommer hjälpa mig ett dugg.

För det första måste jag ringa till Rydahls och säga att jag inte kan jobba de dagar de behöver mig, utan att de får leta efter någon annan. För om man vill få hjälp av arbetsförmedlingens program "jobbgaranti för unga" så måste man antingen jobba deltid och få a-kassa, eller inte jobba alls och få a-kassa, eller inte jobba alls och inte få a-kassa. Mitt jobb räknas som deltid. Fast inte tillräckligt mycket för att jag ska få skriva in mig hos alfa-kassan.

För att skriva in sig hos alfakassan måste jag nämligen jobba ungefär som jag gjorde i början av året. Och därtill göra det i tolv månader.
Och jag kan inte skriva in mig hos A-kassan heller. För då måste jag tillhöra ett fackförbund. Visst, jag kan gå med i ett fackförbund, men det hjälper mig tyvärr inte, för jag måste uppfylla ett till krav: jag måste ha fyllt 20. Det gör jag till hösten.

Men till hösten, vill jag ha a-kassa då? Min plan är ju att börja studera efter sommaren. Vad väljer jag, studera (vilket jag ju vill göra) eller sitta hemma och hoppas på a-kassa, så att jag kan hoppas på att få hjälp, så att jag kan hoppas på att få ett jobb?

Sen har dom väldigt fina tidsplaner på arbetsförmedlingen. Eftersom jag inte kan få hjälp av "Jobbgaranti för unga" så kan jag ju göra som de som är över 25. Söka den vanliga vägen. Det går ut på att jag ska hålla arbetsförmedlingen uppdaterad på precis vad jag gör. Och springa dit på en massa möten. Som tack för detta kan jag då hoppas på att arbetsförmedlingen hittar ett jobb åt mig om tre månader.
Fast om fyra månader så har jag ju jobb på Rydahls igen i fem veckor, och sen flyttar jag till Linköping. Så då är det ju verkligen värt besväret. Eller?

Därtill, för att få vara inskriven i arbetsförmedlingens databas, så måste jag söka alla jobb de kan tänkas hitta åt mig. Anser de att jag passar bra som renskötare i Jukkasjärvi eller att Agda 93 i Smålands djupaste skogar ska få hjälp av just mig att byta blöjor, så måste jag le och säga "tack för att ni ger mig jobb".

Vad har jag för alternativ då? Jo, jag kan ju alltid säga "stryk mig ur eran databas, jag har inget här att hämta" och sedan sitta vid min dator och bevaka Platsbanken för att se om det finns några jobbannonser jag kan svara på. Vilket jag ändå uppmanas att göra som inskriven.

Länge leve våran effektiva och humana arbetsförmedling.

Schlagerfeber

Nu kan svenska folket åter krya på sig efter den årliga schlagerfebern, som alltid slår till såhär på vårkanten. Melodifestivalen är över och allt blir som vanligt, förutom att svensktoppen får svårt att välja vilka utslagna bidrag som ska få komma in först.

Igår avgjordes finalen, och idag ställs, som vanligt, frågan om rätt låt vann. Svaret är naturligtvis nej. Det är aldrig rätt låt som vinner. Vanligtvis kan man skylla detta på att majoriteten alltid har fel, men inte i år. Igår visade nämligen de 11 jurygrupperna att de en gång för alla borde strykas totalt, genom att så markant tycka något helt annat än svenska folket, samtidigt som de tyckte väldigt mycket som varandra. Hero, Charlotte Perellis låt, fick 8 av de 11 jurygruppernas högstapoäng. Detta gav henne segern, trots att majoriteten av de röstande tv-tittarna (som till antalet är två och en halv miljoner fler än jurymedlemmarna) ville skicka Sanna Nielsen till Belgrad.

Det kan dessutom tilläggas att alla de tre bidrag som blivit totalt avhängda i sammandraget efter jurygruppernas röster, fick poäng av folket. Utan poäng från tittarna blev tre bidrag som fått poäng av nästan samtliga jurygrupper.

Hur kan det komma sig att de olika jurygrupperna kan ha en så gemensam smak, samtidigt som den skiljer sig kraftigt från majoriteten av folket? Kanske dags att avskaffa jurygrupperna helt, eller låta distrikten ha sin egen telefonomröstning, som i eurovision?
En sak är säker: när jurygrupperna inte alls är representativa för svensson, så måste något drastiskt göras åt dem.

Nu har jag bara kritiserat röstningssystemet. Vem tycker jag skulle ha vunnit då? Ja, personligen skulle jag tycka att det vore ganska kul att skicka en häxbränning till eurovision, eller två snubbar som ingen kan se skillnad på. Något som sticker ut litegrand från mängden, utan att bli för extremt. Lite svensk lagom-mentalitet. Men vunnit borde ändå Sanna Nielsen ha gjort. Inte för att hennes låt var min favorit, utan helt enkelt för att hon fick flest röster. Majoriteten må ha konstant fel, men de är trots allt en majoritet.

Och så kom mars, årets första vårmånad. Inte för att vi haft särskillt mycket till vinter, men ändå. Det blir i vilket fall ljusare ute.

Och med mars kom min arbetslöshet. Anställningen löpte ut i samband med månadsskiftet, så nu har jag en massa tid till att göra vad som faller mig in. Mina fingrar har börjat läka igen (arbetar man i ett lager får man nya sår dagligen) så att jag åter kan spela både gitarr och bas utan att det förorsakar mig allt för mycket smärta. Härligt!

I söndags köpte jag mig ett par joggingskor. Mitt mål är minst tre löprundor i veckan. Jag menar, nu när jag väl fått en så fin fysik av mitt jobb, vill man ju inte tappa den så fort man slutat jobba. Så ut i joggingspåret med mig. Och låt kreativiteten flöda. Här ska skapas!