Extatisk lycka följt av bitterhet, följt av förväntan

Först upplevde jag extatisk lycka. Surfade runt på www.filmtipset.se och hittar, i listan över kommande premiärer, en film baserad på Dennis Lehanes bok Gone Baby Gone. Som jag har längtat på att serien om Patrick Kenzie och Angelina Gennaro ska filmatiseras. I mitt lyckorus påminner jag mig om att Victoria ville gå på bio någon gång framöver, och surfar in på www.sf.se för att se vilket datum premiären är.

Vad hittar jag där? En nyhetsartikel om att filmen stoppats för att det har för många likheter med fallet Madeleine McCann, den brittiska flickan som försvann i Portugal i somras och som diskuterats på löpsedlarna sen dess.

Hur orkar man bry sig? Några föräldrar rågar droga ihjäl sin dotter, skyller på någon random kidnappare, det diskuteras i tidningarna och ett halvår senare får man inte släppa en film baserad på en bok som skrevs för nio år sedan, för att den handlar om en fyra-årig flicka som försvinner från sitt hem.

– Vi är väldigt medvetna om situationen. Vi hyser större oro för den än releasen av vår film. Det är bara en kommersiell fråga medan det riktiga fallet är en fråga om liv och död säger regissören Ben Affleck. Tönt säger jag. Släpp filmen nu! Jag vill se den!

Nog om Gone Baby Gone. Vad jag skriver här kan ändå inte påverka något premiärdatum.

Jag läste vidare på www.sf.se och hittade en annan intressant och glädjande artikel, som fick mig på lite bättre humör; inspelningarna av den första filmen baserad på Stieg Larsons Millenium-trilogi börjar i februari. Liksom alla andra som förälskat sig i böckerna väntar jag spänt på vilka som får rollerna, men jag anar att det kommer bli skådespelare som inte alls passar. Det brukar bli så. Den enda som hittils är spikad, är Paolo Roberto, som gått med på att spela sig själv. Alltid något.